Svenska vapen vs. livets goda

Det finns saker att glädjas över. Små insatser som ändå gör skillnad. så skriver min mamma till mig för hon är lite orolig att jag ska deppa ihop totalt. men det gör jag inte, jag mår alldeles utmärkt! Fast jag är ofta arg, men det gör mig inget. vi behöver fler arga människor, inte likgiltighet! fram med känslor!

På min arbetsplats får  man gratis frukt. Bland annat chiquitabananer. Det är nästan pinsamt, med tanke på att det så länge varit känt vilket skitföretag Chiquita är, och med tanke på att min arbetsplats, om någon, borde veta det. så jag kände mig tvungen att göra nåt åt det. Vi får se hur det går.

Det finns så många glädjeämnen i mitt liv, mamma. du är ett av dem. ett annat är krullet som har en numera ganska ständig plats i mitt hjärta. För att inte tala om musiken, dansen och soliga kvällarna. Beckfilmer som jag sett fyra gånger och som jag gillar fast de är dåliga. Fjällvandring. snart snart, på en bergstopp långt ifrån dig.

Eftersom det förra inlägget, trots mina försök att vara positiv, nog mest uppfattades som deppigt…så tänker jag inte skriva något om Boforsskandalen och de svenska vapen som används till att mörda och driva människor på flykt i Colombia. Jag är heller inte insatt, så jag ber er läsa här om det i stället:

www.magnuslinton.com

Hopp om livet ändå

”Den här jävla världen” är ett uttryck som allt som oftast letar sig fram i den djungel av svärord och ”ba, typ och liksom” som utgör mitt vokabulär. ”Den här jävla världen” i meningen ”vart är vi på väg, dagens ungdom och det var bättre förr.” Men, se på fan, nu har jag helt sonika skrapat ihop tecken på att utvecklingen går framåt (även om det mesta ju ändå går bakåt, det måste vi erkänna för oss själva). Dessa är:

Skräckfilmen Otto, av Bruce LaBruce. Och det här säger jag utan att ha sett filmen, enbart grundat på en intervju av Fredrik Strage.

Filmen handlar om Otto, en kille som står lite utanför samhället, känner sig lite udda. Han är nämligen zombie, gay och emo. All in one cute package.  Det här är alltså en skräckfilm med bögsex och härligheter. Och jag känner hopp inför dagens homofoba unga killar när jag tänker på att Otto kanske får ta plats i deras liv.

Bruce LaBruce själv känner kanske likadant. Från intervjun av  Strage:

Hur har skräckfansen reagerat på ”Otto”?

– Först var de väldigt negativa. Sedan började vissa sajter, och splattertidningar som Fangoria, att ge mig positiv kritik. Jag är nöjd. Min strategi var att locka till mig nördiga skräckfilmspojkar, som bara vill se kvinnor torteras på film, och sedan tortera nördarna med ömsint gaysex.

Fint.

Det andra som gör mig glad och positiv i dag(trots all världens elände) är en artikel jag läste i dag om min kära vän Carina Emanuelsson. Ett rakt-upp-och-ner-utan-krusiduller-kraftpaket från Obbola. En fantastisk människa som har en kropp att dö för och en – som hon själv uttrycker det – ”tävlingsdjävul” i sig. Hon säger mig att min generation kvinnor, ändå är liiite bättre än alla andra. Fler och fler av oss vågar vilja vara stora, starka och tävlingsinriktade. Som Carina, eller som Maria Johansson, en annan sjukt stark, tyngdlyftande och tävlingsinriktad ung kvinna från norr.

Det tredje såg jag i går. Kamratpostens läsare har rasat över Litauens nya utfall mot ”omoralen”. I landet Litauen vill starka krafter att det ska vara förbjudet att sprida positiv information om homosexualitet, spel, dålig hygien, etc. etc. etc.  Det tycker kp:s unga läsare är fördjävligt, rent ut sagt. ”Man ska inte straffas för sånt man inte kan rå för”, säger de. Ja! säger jag. En ny generation! En öppen hbtq-generation! Kom igen, nu tar vi oss an alla inskränkta jävla personer runtomkring oss själva också, här i landet Sverige. För det finns fullt av dem.

Så. Se. Härmed har jag lyckats övertala mig själv att jag är en positiv människa. Nästa inlägg blir garanterat negativt och världshatande.

Puss i nyllet på er!

Karibienartikel i ETC

Nu är vår artikel för etc publicerad. Här i nätversion:

http://www.etc.se/22611/fiske-och-turism-stoersta-hoten/

Hej Britney, vad gillar du?

Hej Britney. 

Jag heter Karin och jag gillar att sjunga och dansa.

I kväll var jag på Globen i Stockholm och tittade på dig. Det blev inte så mycket lyssna, för det mesta du sjöng var förinspelat och annars sa du bara: Whatzzupsweden…och det hörde jag knappt på grund av allt annat ljud.

Men jag tittade på dig, du hade färgat håret brunt och hoppade fram och tillbaka över scenen, helt imponerande med tanke på klackarna du hade på dig. men så har du ju också tränat. på att dansa i klackar, alltså.

1992 var jag åtta år gammal. Du var elva. Det året började jag dansa jazzdans på en dansskola i Umeå. Du ställde upp i Star search, en talangtävling i USA som du inte vann. Innan dess hade du försökt komma med i Mickey mouse club, men det gick inte särskilt bra. När jag var nio brukade jag bryta arm med min brorsas kompisar. De lät mig alltid vinna och sa att jag var skitstark. Jag älskade det. Jag älskade att bryta arm med dem och jag älskade att vinna, även om jag nånstans visste att de lät mig göra det med flit. Andra gången du ställde upp i en audition för Mickey mouse club kom du med. Du lyckades. Undra om det var nån som sa att du var skitbra då. det var det säkert. De tyckte nog du var råsöt och talangfull. Kunde både dansa, sjunga och le. 

När jag var elva började jag tycka att det var roligare att rida än att dansa. Eller, jag vet inte, men jag var tvungen att välja. Mina föräldrar hade inte råd att låta mig göra båda sakerna, och just då var det väl mer skoj med skitlukt och tagel. jag vet inte. så jag slutade dansa. mina föräldrar lät mig göra vad jag ville. bara jag bestämde nåt och var nöjd. Och det var jag.

Ungefär samtidigt som mina benvärmare åkte i garderoben blev du ”upptäckt”. Ett skivbolag bestämde sig för att du skulle bli deras stjärna. De sa säkert att du var skitbra. råduktig. och söt. och det var du nog också. Några år senare började jag dansa på dansskola igen. Det var hur kul som helst och sen dess dansar jag lite då och då. Det är nog det bästa jag vet. 1997 släpptes din singel ”hit me baby one more time”. Jag har dansat mig blötsvettig till den.

Du vet ju hur det är att vara ung, Britney. Man tvivlar på sig själv. Ibland kanske man tycker att man är bra, men nästa sekund ba: nej jag suger. Ibland ba: jag ska bli kung. Nästa sekund ba: nej förresten jag ska nog bara bli arbetslös och typ se på teve hela livet. har du känt så? I kväll var jag och kollade på dig när du hade konsert på Globen och det kändes lite som att du ba: nej förresten jag borde nog bara ha blivit arbetslös och tittat på sjukt många avsnitt av Vänner. Och jag kände, trots att du är så jävla bra på många sätt: men gå hem och titta på teve. Det är du värd! 

Min mamma brukar säga till mig: man behöver inte alltid göra något. ibland behöver man bara vara hemma och inte göra nåt. man behöver inte alltid vara glad, man måste få vara sur, man måste få tycka att livet är skit och man måste få sitta under en filt och titta på Vänner. Man måste inte vara bäst.

Har din mamma eller pappa sagt så? När du har känt (för det vet jag att du har) ba: låt mig för i helvete slippa vara trevlig mot fans, har din pappa ba: Britney, älskade lilla britney, skit i fansen. GÅ OCH TITTA PÅ TEVE!!! 

Britney. I kväll var jag och tittade på din konsert. Du hade värsta tajta kläderna på dig, de satt som en schmäck och jag tänkte: fan om det skulle börja klia…du vet, typ mellan skinkorna. Gjorde det det nån gång? När du sjönk ner under scenen, ställde du dig bredbent och försökte klia bort klådan? När din show började lida mot sitt slut var jag sjukt kissnödig, och tänkte: hoppas jag hinner till toaletten…jag hade druckit öl innan, och du vet ju hur det är med öl. ba rinner rakt igenom. var du kissnödig? Jag satt där och tänkte: tänk om jag var du och du var jag? Jag hade stått där under scenen och knappt kunnat andas i korsetten, försökt klia mig i skrevet medan jag läste ett sms från mitt ex som sa: ”Sean Preston har slagit lillan på käften. Nu gråter båda två.” Du kanske hade suttit och tänkt: Fan vad jag är kissnödig. Hoppas jag hinner till toaletten. 

Hej Britney, Jag heter Karin och jag gillar att sjunga och dansa. Vad gillar du?

Bojkott av Ice Age kanske?

I går lyssnade jag på Sommar i P1, där Nour el Refai talade, pratade och spelade musik tills jag fick hålla tårarna tillbaka. Om media, om kändisskap, om kvinnoskap. Om vad som är verkligt och overkligt. Ville skriva ett mejl till henne och säga att jag dog lite och skämdes för mitt yrkesval. Men vart ska jag skicka detta mejl? Jag vet inte, det får bli de här orden i stället.

Världen är skit, som jag konstaterat många gånger i några av mina mer bittra sinnestillstånd. Och i Sverige ”vääärldens mest jämställda land, ändå”, är backlash det ord som sammanfattar sammanhanget.

Bevis 1: Nour el Refai.

Bevis 2: Sexualbrottslagen ändras igen. Tillbaka. Bakåt i tiden, bakåt i tanken och utvecklingen. Nu krävs teknisk bevisning för att kunna fälla misstänkta våldtäktsmän, och man frågar sig: Men barnen då? Och alla de som redan nu drar sig in i oändlighet för att anmäla? Varför känns det som att de tror att de flesta kvinnor som anmäler våldtäkt gör det för att jävlas?

Bevis 3: Ice Age 3. Dinosauriernas tid. På riktigt. Alltså rosa och blått, homofobi och inskränkta bisonoxar. Jag förvånas inte, men blir så jävla ledsen. Ännu en generation får växa upp med den här skiten. Bojkott, någon?

Åh, vad gött det ska bli att träffa mina främsta vapendragare och salta katter i kväll. Äta, spy galla och garva.