I går lyssnade jag på Sommar i P1, där Nour el Refai talade, pratade och spelade musik tills jag fick hålla tårarna tillbaka. Om media, om kändisskap, om kvinnoskap. Om vad som är verkligt och overkligt. Ville skriva ett mejl till henne och säga att jag dog lite och skämdes för mitt yrkesval. Men vart ska jag skicka detta mejl? Jag vet inte, det får bli de här orden i stället.
Världen är skit, som jag konstaterat många gånger i några av mina mer bittra sinnestillstånd. Och i Sverige “vääärldens mest jämställda land, ändå”, är backlash det ord som sammanfattar sammanhanget.
Bevis 1: Nour el Refai.
Bevis 2: Sexualbrottslagen ändras igen. Tillbaka. Bakåt i tiden, bakåt i tanken och utvecklingen. Nu krävs teknisk bevisning för att kunna fälla misstänkta våldtäktsmän, och man frågar sig: Men barnen då? Och alla de som redan nu drar sig in i oändlighet för att anmäla? Varför känns det som att de tror att de flesta kvinnor som anmäler våldtäkt gör det för att jävlas?
Bevis 3: Ice Age 3. Dinosauriernas tid. På riktigt. Alltså rosa och blått, homofobi och inskränkta bisonoxar. Jag förvånas inte, men blir så jävla ledsen. Ännu en generation får växa upp med den här skiten. Bojkott, någon?
Åh, vad gött det ska bli att träffa mina främsta vapendragare och salta katter i kväll. Äta, spy galla och garva.
