snorig och tillbaka i de fa leendenas stad

Fem och en halv manader har gatt. I gar satt jag och Rickard och listade resans hojdpunkter och lagvattenmarken medan vi at en tafflig sushi. helt sjukt, att nu ska det borjas redigeras, stigas upp pa morgnarna och sitta i parker efter jobbet. I love it, men det ar samtidigt lite dubbelt, tillbaka till min verklighet.

Efter Providencia akte vi till Cartagena. Romantiska Cartagena som alla alskar, sa val Colombianer som backpackers. Alla, utom vi. haha. Egentligen hade vi nog gillat Cartagena, om vi hade haft en ordentlig kassa. For i takt med att turisterna valler in i en stad sa stiger sa klart priserna. Pa allt. Och nar jag dessutom blev ranad for andra gangen under de har manaderna, blev det mesta ratt trist.

Och nar jag dessutom hamnade pa en hogst suspekt klubb med en kille som ville kopa sex av de unga tjejerna dar, blev hatet totalt. Cartagena fick tyvarr ta mer skit an vad han fick, han fick mest ett apatiskt ansiktsuttryck och en avbruten utekvall.

Efter Cartagena, fantastiska Tayrona nationalpark. Aven dar, sjukt mycket turister, men eftersom omradet var sa stort fick alla plats. dar sov vi i hangmatta, blev kissade pa av rattor och var radda for att do av fallande kokosnotter. det var underbart.

Och sa till sist, efter en helvetets resdag, rullade vi in i Venezuela i en gammal cheva. (Jag romantiserar och forkortar den har delen, eftersom verkligheten var lang och utdragen.)

Att vi kommit till Chavezland var snabbt tydligt. Samtidigt som vi passerade gransen mottes vi av Patria, socialismo o muerte overallt. Och ju langre in i landet vi rullade, desto fler blev de politiska budskapen. Forst nu inser jag hur otroligt stor del Chavez tar i det offentliga utrymmet har.

Och nu ar vi alltsa tillbaka dar allt borjade, i Caracas. Och allt ar sig likt, kan man saga. Fast vi tycker oss se fler leenden den har gangen an sist. Bland hotellpersonal, folk pa restauranger och caféer. Min teori ar att det har att gora med spraket. Nar vi nu beharskar det, i alla fall lite battre an sist, tryter inte talamodet hos dem pa samma satt. Aven om de manga ganger inte alls verkar lyssna eller fatta vad jag sager, sa anar vi en forandring. kanske ligger den hos oss.

Det galler att lara sig alska ett reserverat och otaligt beteende. Caracas ar som en otalig tonaring. lite sur och inatvand, men med personlighet.

Sista dagarna nu. I dag tankte vi ga och kopa presenter och dylikt, men da alla forsaljare enbart var intresserade av att salja sin skit for overpris (en hangmatta for tusen spann, nagon?) sa gav vi upp. vi lagger pengarna pa annat. efter det besokte jag Bolìvars familjehus och Bolìvarmusèet. som en vardig avslutning.

Och pa tisdag bar det alltsa av mot sommarens sverige. ¡vaya! det kanns sa mixat och konstigt. men det ar anda alltid gott att komma hem, for en hemmakar krake som jag. Det blir fodelsedagsfirande och midsommarfest och en massa skont hang med de basta av manniskor.

Tyvarr har jag ju ingen mobil kvar, sa om nagon har en gammal over, var god meddela. Men horrni, snart ses vi. Om inte har, sa dar.

Backpacker – var god svettas bort

ugh ugh.

Två veckor på en ö, utan telefon och nästan utan internet. (Jag är helt uppenbart beroende av tredje graden, och hittade mig ett litet internetkafé.) Efter intervjuer med människor vars nära och kära mördats, som förföljts, och människor som själva stympat, trakasserat och mördat kändes det rätt behövligt med lite vykortsvyer och egoturism. samtidigt minskade ju inte den där känslan av ett ömmande samvete och skuld, som man kan få när man nästan blir äcklad av hur bra man har det och hur satans orättvis och tragisk den här världen kan vara…men ändå. såg fram emot sol och bad, och sol och bad fick vi, på Providencia. tillsammans med myggbett, flugbett, myrbett och sandloppsbett. Över heeeela kroppen.

Nu är vi i Cartagena, och jag svettas bort. Fin stad, men alldeles för varmt och fuktigt för min smak. Och Rickards! Ha, han pratar om hur han älskar värme, men när det kommer till kritan är han allt en lika god nordbo som jag. Känner också att jag börjar längta hem nu, när det närmar sig. Till frisk luft, gräsmattor, föräldrar och go’vänner. Har dessutom tappat jobbstinget lite, efter att inte ha fått något napp på de senaste jobben. Nu får någon fan skita i budgetar och kommande semestertider och köpa ett litet reportage av mig. Annars kommer jag gå i rastlöshet och frustration de här sista skälvande dagarna. lägger upp lite bilder i  det här inlägget, tyvärr av usel kvalla.

I Colombias politiska rum avlöser skandalerna varandra. Det har pågått avlyssning av journalister och människorättsaktivister om vartannat. Alltför många (enbart en skulle ju så klart vara för många) av Uribes kollegor kopplas till dödspatruller på högerkanten, och fall med falsos positivos, när civila dödas och kläs i gerillamundering för att bättra på statistiken, rullas fortfarande upp.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/8059862.stm

Läste i tidningen i dag att fyra personer mördats på en fotbollsplan i en av Medellíns förorter, tänker direkt på alla killar vi träffade där, på just fotbollsplanen…och hoppas att de lever. Måste kontakta Rikard som vi har kontakt med i Medellín.

En annan sak. Det här med backpackers. Alltså, jag spyr snart. Den här resan har vi ändå försökt hålla oss från de värsta fällorna, och tur är väl det, för det tar inte mången minuter innan mitt tålamod med ”When I was in Brazil I was robbed three times”, eller ”So, how is the weed in Venezuela”, eller ”This trip I just wanna like meet some locals and like try to learn spanish”. Jag vill rapa på alla och hoppas vid gudarna att jag inte är likadan själv. Jag har ju ändå flip flops och Rickard har såna där fiskarbyxor som alla köper i Thailand.

I går satt vi på en bar, då en solbränd man med långt hår i tofs, tredagarsstubb och solblekt linne kom in. Rickard tittade länge på honom och sa: så där vill jag inte se ut. en tystnad på någon sekund uppstod. sedan fortsatte han: jag ser ut precis så där, va?

Det tyckte jag var roligt.

Fran fangelse till strand

Den senaste veckan har varit så full av intressanta, jobbiga och fantastiska möten så jag vet inte var jag ska börja. Jag gör ett urval och tänker att vi helt enkelt skiter i dagarna i vackra, sköna, gröna kaffedistriktet och hoppas på att det är nåt ni kan läsa i en tidning någon gång i en nära framtid.

I stället går vi direkt till Medellín. Staden som under åttio- och nittiotalen var Pablo Escobars hemstad, där det skedde massakrer varje vecka och där Medellínkartellen länge var den största i Colombias knarkhandel. Vi kom hit i lördags och har sedan dess lyssnat på och samtalat med bland andra Weimar, medlem i Medellinkartellen, Alex, som skulle avrättas av en gerillagrupp men överlevde trots ett skott i huvudet, och som i dag jobbar tillsammans med mannen som gav order om hans död.

Och så har vi träffat José, som sitter på Bella vistafängelset. För tio femton år sedan räknades Bella vista som ett av världens farligaste fängelser. I dag är situationen lugnare. Mycket lugnare. Då mördades interner varje dag. Nu för tiden är det bara ibland, i går till exempel. Så kan det gå när man samlat 6 000 personer från olika kriminella grupper och våldsbakgrunder på en plats som ska rymma 1 500. José var ung när han kom in på den kriminella vägen. Han och hans äldre bror bodde i en av Medellíns fattigaste förorter, och drogade mycket som tonåringar. Vid 16 års ålder var José och hans bror del av den gerillagrupp som styrde i förorten. När han var 19 togs Josés bror in av en grupp paramilitärer. Han trodde att hans tid var kommen, men i stället ville paramilitärerna att han skulle infiltrera gerillan åt deras räkning. José och hans bror gjorde precis det och det visade sig senare att attacken var planerad, inte bara av paramilitärerna, utan tillsammans, i samarbete med regeringens styrkor.

Josés historia är full av fruktansvärda, kräkframkallande minnen. Han berättar om hur han lärde sig stycka en människokropp på bästa sätt. Han visar på sin egen kropp. ”En bit nedanför axeln, där benet inte är lika tjockt, för att man ska kunna bryta av det lättare.” Han sväljer flera gånger och har tårar i ögonen när han berättar om hur han grävde ner kroppsdelarna för att dagar senare gräva upp dem igen, då de började lukta för mycket. José och hans bror gick senare över till att bli cicarios. Yrkesmördare. Hans bror mördade fyra människor innan han själv dödades. Josés bror. Hans idol och hjälte. Och i dag sitter José, som är ett år äldre än mig, på Bella vista. I morse vaknade han och ville gråta när han såg gallren och gångarna.

Han ska totalt sitta i fängelse i 29 år.

Historier som den här är inte ovanliga här. Det är som ett koncentrat av sorg, ilska och rädsla. Trots att Medellín är säkrare än på länge, är ”dödens kultur” i högsta grad levande. Och våldet har inte försvunnit, bara ändrat form.

Tvara kast, nu ar vi pa on Providencia. Sol, varme, strand och sant. och dyrt. och samst internet. Sa nu kopplar vi bort ett par veckor.

kram kram

Och nu då?

Sista kvällen i Bogotá, och ni som läste sista inlägget kanske förstår att det är med något blandade känslor. För mig i alla fall. Rickard är nog genomgående glad för att åka. Han har frusit konstant i en månad nu och har bara hav och sol i blick. Fast än så länge dröjer det lite tills vi är där. Vid havet.

Sista dagarna i Bogotá har varit lite omtumlande. Eller, i alla fall gårdagen. Då var vi i en av Bogotás alla zona 1-områden, eller ett ”rött” område, som klassas som fattigt och därmed följer också epitetet osäkert. Anledningen till att vi var där var att träffa några kvinnor som på ett eller annat sätt blivit offer för konflikten i landet. Första intervjun varade i fyra timmar, och det var en lång, uttömmande, utlämnande och fruktansvärd historia som gick in i Katarinas diktafon, och våra öron. En historia om mord på familjemedlemmar, förföljelse och desperation som bland annat, vid ett tillfälle, ledde till att mamman i familjen bestämde sig: hon skulle ta livet av sig själv och sina två döttrar. Råttgiftet stod på köksbordet och tårarna rann, när plötsligt livet ville något annat. Någon knackade på dörren och historien ändrades. Men inte till en saga med lycklig fortsättning, utan till ett liv av fortsatt rädsla, förföljelse och mord. Har varken tid eller ork eller vilja att berätta den historien nu, men kanske kanske att den hamnar i något medium nära dig snart. Hoppas.

Och ni som läste om tårgas på Facebook och blev oroliga. Det var inte farligt. En förstamajdemonstration som slutade med stenkastning av kids i hoodtröjor, fräcka bågar och halsdukar för ansikten, som i sin tur ledde till tårgasattack från de otaliga poliser som omgav tåget och den nådde även till oss, som befann oss hyfsat långt ifrån det kortvariga tumultet.

Anyway. Nu åker vi norrut, till kaffedistrikt och Medellín. Medellín som kanske för de flesta är känt som Pablo Escobar, knarkkungens, hemstad och näste. Sedan han dog har en estetisk och (?) social upprensning gjorts i staden, och målas nu upp som det goda exemplet i Colombia. Men under ytan lever knarkkartellerna fortfarande vidare och den senaste tiden har det varit en hel del uppgörelser som lett till många unga mäns död. Vi kommer att göra ett jobb där som jag verkligen ser fram emot.

Och mamma och pappa, ja, jag ska vara försiktig. Jag är för feg för något annat.

Hasta la próxima.

Colombia, Colombia…

Efter att mest lyssnat på och läst svenska nyheter, gör jag i dag en snabbkoll i latinamerikanska medier. Och alltså, i Uribes Colombia händer så mycket skit. Det går inte en vecka utan rapporter om förföljda människorättsaktivister, övergrepp utförda av statens militärer och mänskligt lidande.

I går var jag på en konferens som hölls i av SIDA och ST, som finansierat framtagandet av en skrift i Iniciativa de mujeres Colombianos por la paz:s regi. Där raddades en mängd kräkframkallande fakta upp. På kvällen var jag på Cafe con mujeres som anordnas av den organisation som Katarina jobbar med. Där fortsatte vågen av fruktansvärda fakta.

Det är ju lätt att tänka att FARC och olagliga paramilitärgrupper står för brott mot mänskigheten, mot kvinnor och desplazados. (Folk som tvingats lämna sina hem på grund av konflikten) Men sanningen är att gällande brott mot desplazados, står de ”legitima” militära styrkorna för en tungt övervägande del av dem. Därefter kommer paramilitära grupper, sedan gerillan. Och de militära styrkorna står också för förföljelser och övergrepp av journalister, fackliga ledare och människorättsaktivister. Allt under Uribes ledning.

Storbritannien har valt att dra in en del av sitt militära stöd till Colombia. Hurra, kan tyckas. men jag vet inte. Man fortsätter fortfarande ge rejält med stöd till ”antidrogkriget”, medan man drar in stödet till arbetet för att främja mänskliga rättigheter…och det indragna stödet ska vara ett sätt att protestera mot landets otillräckliga politik för mänskliga rättigheter. hm. på länken här nedan står mer om det:

http://www.guardian.co.uk/world/2009/apr/29/colombia-uk-military-aid

I övrigt ska vi äntligen träffa Cesar Lopez ikväll. intervju och konsert. i morgon ska vi kolla in första majtågen och på söndag ska jag och Katarina träffa tre kvinnor som blivit offer för konflikten. det blir till att stålsätta sig.

Glad valborg och första maj på er.

Jävligheter och fina stunder

Det är ledig lördag, och jag väljer bort ett pass på gymmet för att ta mig i kragen och skriva ett inlägg.

En vecka har gått sedan vi spenderade en fantastisk helg i Villa de Leyva, en kullerstensbelamrad stad ett par timmars bussresa från Bogotá. Lina som hunnit bli en god vän hade dragit i några tåtar och på fredagens morgon åkte vi tillsammans med henne, svenska Katarina och belgiskspanske Ruben till någon avlägsen fasters hus i Villa de Leyva. Helgen gick till 100 procent i njutningens tecken, i mat- dryck- och sällskapsväg.

Ni vet hur det kan bli ibland, sällan, att man hamnar i en grupp, i en sällsam mix där alla bara kompletterar varandra så där bra…att det klickar, som man brukar säga. fast i grupp. ett gruppklick.

Så blev det den helgen och på söndagen åkte vi tillbaka till Bogotá med almanackorna uppriggade med nya aktiviteter. drinkkvällar, möten och badutflykter. Känns nästan lite sorgligt att börja tänka på att lämna Bogotá.

Bogotá. En stad som jag för övrigt har fallit head over heels för. Varje gång jag går och köper bröd på bageriet, eller ved på kvartersbutiken och passerar kulturhuset där en flamencolektion får folk att stanna upp och nyfiket titta in genom fönstren…så får jag en sån där förälskelsekänsla i bröstet och tänker: Här bor jag. Just nu i alla fall. Inte så länge till och inte under en lång period på en livstid. Men just nu. And I love it, damn it. Trots all misär som jag möter varje dag. Trots ständig närvaro av den pågående inbördeskonflikten, beväpnade militärer, utmärglade tiggare och nergångna knarkare. Trots enorma ojämlikheter som vinkar hånfullt åt en varje dag, så är det nånting i stadssjälen som får mitt hjärta att slå volter.

Fan vad jag börjar bli ordbajsig. Sorry.

Efter Villa de Leyva har livet gjort allt för att ta ner mig från ett sinne rusigt på fina bekantskaper och solsken, till en frustrerande och humörssviktande vardag.

Veckan började med att jag insåg att min diktafon var borta. Borttappad, bortglömd eller undangömd. Och med en intervju samma kväll var det inte alls välkommet. Till slut löste vi det hela med en halvt lousy mobilinspelningsvariant, och åkte iväg för att göra intervjun. En och en halv timme letade vi efter den adress som vi fått av en flummig manager. En manager som inte heller var särskilt hjälpsam när jag ringde och förklarade att vi inte hittade platsen vi skulle till. Det slutade med att intervjun inte blev av, och all min uppbådade energi och nervositet vändes till besvikelse och irritation. Som Rickard så klart fick stå pall för.

Dagen därpå inser jag att mina solglasögon också är borttappade. Men det var ju bara på tiden, det var ju minst en månad sedan jag tappade det första paret.

På onsdagen blir jag av med min ipod. Pinsamt orutinerat går jag nerför backen utanför vårt hus, med ipoden i högsta hugg för att välja dagens ledsång. Då dyker en desperat stackare upp bakifrån och hugger tag i min handled med ena handen, ipoden i den andra. Vi fajtas några sekunder och jag försöker skrämmas med ett mesigt skrik. (försökte låta arg och bestämd, men lät nog mest rädd). Det slutar så klart med att han vinner och löper i väg med min fyra år gamla ipod mini, utan hörlurar och med coldplays viva la vida på displayen. han kan inte ens lyssna på musiken. När batteriet dör kommer han definitivt inte att kunna använda den igen. Och att få sålt en fem år gammal, knappt fungerande ipod mini…ja, det säger sig självt, det blir inte århundradets affär.

Nå väl. Efter denna incident tog jag en taxi för att möta Katarina. Vi skulle träffa folk i Mesa de mujer y conflicto armado, för att eventuellt få till stånd en träff med kvinnor som blivit offer för den pågående konflikten. I Colombia är den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 15 och 44 år, att dödas av sin partner, och sexuellt våld används i stor utsträckning av såväl paramilitärer, den ”vanliga” militären och FARC. Jag hade sett fram emot det här mötet och hoppades på att kunna påbörja ett rep om kvinnor i väpnad konflikt efteråt. Men. Mötet var så klart inställt.

Anyways. Efter det tror jag inte det hänt något särskilt negativt. har bokat nytt möte med killen jag skulle träffat i måndags, lyckades ändå få något ur det avbokade mötet med La Mesa, och förhoppningsvis kan jag fortsätta på båda jobben så småningom. Bara något försenat.

Men diktafonen är fortfarande puts väck. I går var vi ute på salsaklubb, kul med livemusik och härliga profiler. inte så mycket dans, dock. I eftermiddag ska jag hänga med på en salsalektion som någon på couch surfing ordnar. och i morgon blir det utflykt till ett badparadis, med sydamerikas längsta vattenruschkana. yeah. Så efter en inte jättebra vecka känns det som att helgen kan bjuda på många härligheter.

Stor kram på alla er grillande, parkhängande vänner.

Demokrater eller rasister?

Lyssna på de här programmen, där Kaliberredaktionen granskar sverigedemokraterna – om ni någonsin tvivlat på att sd:s agenda är något annat än främlingsfientligt, rasistiskt:

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=1316

De två första programmen finns att lyssna på som poddradio eller webbradio.

Tjong.

Långfredag i Bogotá

Jaha. Så var det påsk. Delar av släkten firar med pimpling och mat i norsjö, jag är på andra sidan jorden, och har spenderat förmiddagen med ett besök på sjukhus och ett tappert försök att gå på gym. (Självklart var det stängt. det är långfredag i ett katolskt land, hur kunde jag tro att gymmet skulle vara öppet? Så okristligt. Men varför inte? Lida i en svettig träningslokal utan air condition – det kunde varit mitt sätt att hedra Jesus.)

Anyways. I Bogotá köar människor i timmar för att kunna besöka sju heliga monument, som man enligt katolsk sed ska. Detta resulterar i att kvarteren runt kyrkorna (i området där vi bor) är tokigt fulla av folk, medan andra kvarter i princip är tomma. ”Under påsken åker alla till kusten eller till landet”, var vad man sa till oss när vi frågade om semana santa. Så Bogotá kommer vara lugnt.

Ja, det stämmer säkert, på sina håll.

Den här påsken predikar prästerna i Colombias huvudstad om fred. Och framför Catedral Primada, där också borgmästarhuset ligger, demonstrerar ett femtiotal människor som tvingats fly från sina hem på grund av kriget mellan gerilla, militär och paramilitärer. På grund av våldet som pågått i drygt fyrtio år och som, så klart, främst drabbar de civila, ofta fattiga.

Det var på 60-talet som FARC – fuerzas armadas revolucionarias de Colombia, bildades i ett politiskt landskap som präglades av inbördeskrig mellan liberaler och konservativa. Som ett vänsteralternativ. Därefter gick stora godsägare och andra ihop för att i sin tur bekämpa FARC, som utgjorde ett stort problem och ett hot mot deras makt. I dag är både FARC och paramilitärgrupperna stämplade som terrorister, och kriget har ”utvecklats” till ett slags maffiakrig, som endast handlar om knark, makt och pengar. Och däremellan hamnar alltså de civila.

*I Colombia finns i dag mer än tre miljoner internflyktingar.

*Förra året försvann en grupp killar från Bogotás förorter för att sedan hittas i en annan del av landet, i gerillamundering, mördade.

Militären hade helt enkelt iklätt civila personer gerillakläder för att kunna visa upp goda resultat. Alvaro Uribes regering belönar nämligen de förband som kan visa upp infångade, eller dödade gerillamedlemmar.  En del i presidentens ”hårda tag”-inställning till gerillagrupperna.

*Bara på en vecka har ett trettiotal unga män dödats i Medellín, en stad som varit känd som knarkkungen Pablo Escobars hemstad och näste, men som de senaste åren genomgått en slags estetisk och vad vet jag, politisk, upprensning och nu utmålas som en mirakelstad, ett gott exempel i Colombia. Under ytan pågår knarkkriget fortfarande.

Allt jävla våld och lidande. För makt och knark som konsumeras i större mängder än någonsin. I USA och vår del av världen, det vill säga. För trots ”The War on Drugs” har konsumtionen i världen inte minskat. Däremot har  enorma ytor mark i Anderna i Sydamerika  besprutats med gift samtidigt som kokabönder fördrivs från sin mark. Men hej och hå, på plattan i Stockholm kan man i alla fall köpa knark billigt.

Och det är kanske det som räknas.

Oj, kanske blev ett något rörigt inlägg. Men jag ska i alla fall avsluta där jag började. Med mig själv och mina åkommor alltså.

Mina dåliga urinvägar gjorde mig orolig igen, så i går frågade jag Lina, som vi träffat genom det fantastiska forumet Couch Surfing, om hon visste nåt angående sjukhus, antibiotika, etcetera. Jag skickade henne ett sms, och en kvart senare ringer hon. Då har hon pratat med sin syster, som har en vän som är läkare och som har pratat med honom. Han, i sin tur, ska ändå göra en runda förbi Candelaria där vi bor, så han tittar förbi ett par timmar senare. Totalt fyra timmar efter att min oro börjat gro, har jag blivit undersökt, fått antibiotika och lämnat urinprov. Klart och betart. Ja, betart, så klart. Gratis sjukvård, finns det någonstans längre? Inte ens i Stockholm.

Glad påsk på er.

Bohemer romantiserar

Ett kort inlägg innan ett längre.

Knappt en vecka efter ankomsten till coola colombianska huvudstaden har vi nu gjort oss mer eller mindre hemmastadda. I en liten, kall lägenhet i två plan. Med knarrande trapp, elektrisk dusch och öppen spis. I dag storhandlade vi, kändes konstigt men roligt. Sedan gick jag till vinbutiken för att inhandla rött tjut och rom, som sig bör, boendes i en bohemlägenhet.

På vägen tillbaka passerade jag två lamadjur och kände att livet är spännande och fint. När jag kom hem hade R plockat in vår mat i kylen och tänt ett par stearinljus. nu är det hevild romantisering här, inser jag, men ändå. fan vad fint. och jag kan fortsätta i oändlighet. efter cevichemiddagen satt vi framför den öppna elden och värmde fötterna i det gula ljuset. det enda som egentligen stör är att vi har en macbook som musikkälla, i stället för låt säga en LP-spelare. men men, man måste ju anamma moderniteter också.

Nu när vi installerat oss hoppas jag kunna uppdatera mig på Colombia, dess dåtid och nutid. jag hoppas också på en mängd spännande möten, med världsförbättrare, journalister och skräddare, bland andra.

Ett par bilder i det här inlägget, men håll till godo, snart kommer fler. kanske till och med en film på g.

Hasta la próxima.

K

I Colombias rika kvarter

Och sa ar jag tillbaka. pa bloggen alltsa. rent geografiskt har jag forflyttat mig norrut, till Colombia. Och medan alla i Sverige har varit nervosa for hur det ska ga for mig, med FARC, knarkkarteller och kidnappningar som ”harjar” i landet, har alla vi traffat langs vagen haft idel positiva ord att dela med sig av om Colombia. Och an sa lange har vi bara motts av goda intryck.

I fredags morse lamnade vi Mèrida och begav oss mot gransen. Val framme  hamtades vi upp av tva kollegor till Stephan (som vi traffat vid dykningen i Venezuela) som raskt och smidigt tog oss over den lilla bron som utgor gransen mellan de tva landerna.

Stephan, var van fran Cùcuta i Colombia, korsar gransen flera ganger om dagen. Efter atta ars studier i USA flyttade han tillbaka till sin hemstad for att starta upp ett foretag. Hans flickvan, Karolina, var tveksam. Hon ville tillbaka till USA, eller atminstone flytta till lite mer flardfulla Bogotà, men Stephan hade bestamt sig. Han skulle starta sitt eget foretag, hemma i Cùcuta. Och i dag, fyra ar senare ar foretaget stabilt, Stephan och Karolina jobbar bada med att exportera och importera varor mellan Colombia och Venezuela, och det gar bra. mycket bra.

Forutom en otrolig foretagsamhet och driftighet har kanske framgangarna nagot att gora med deras bakgrunder. Karolinas familj kommer fran en nobel , gammal slakt i Cùcuta. De ager mark over hela landet, vilket sa klart satter igang tankar pa vad vi upplevt hittills, med ursprungsfolk som korts ivag fran sin mark av godsagare. Och mannen som Karolina gifter sig med i juni har ocksa en stor trygghet i familjekassan.

- Karolinas mamma ar valdigt glad over att hon ska gifta sig med mig….min pappa ar valdigt rik, sa Stephan till oss forsta kvallen, efter att han och Karolina brakat och Karolina stuckit ivag i sin SUV.

Det har med brollopet ar en stor grej for dem bada. Men Stephan borjar kanna sig mer och mer obekvam. Han vill ha ett mindre brollop, inte spendera lojliga summor pa en dag. Karolina har redan 200 personer pa gastlistan, och det ar inte vilka gaster som helst. Dar duger inte potatissallad och rostbiff till menyn. Cùcutas elit ar van vid the shit.

Vara forsta dagar i Colombia spenderade vi alltsa med dessa tva, fantastiskt trevliga och hjalpsamma manniskor. De har tagit hand om oss, skjutsat oss, bjudit pa mat och husrum och sin tid. Men i gar kande vi bada att det var dags att dra vidare, fran lyxen, flarden och den gnagande kanslan av att snylta och samtidigt av daligt samvete.

Sa! Nu ar vi aterigen tva pa var resa genom Colombia. Befinner oss  i San Gil och imorgon ska vi prova pa forsranning. Sedan vantar Bogotà, Bogotà, Bogotà…

An sa lange kan vi inte skicka sms till sverige. don’t know why, och jag vet inte om vi kommer kunna det snart eller inte. sa an sa lange ar det the world wide web som galler.

Stora, varma kramar till er.